Music


YonderPlease enjoy the sounds of Foreign Shore (Veranda Records)
The Flower
After Sun











YonderPlease enjoy the sounds of Yonder (Rootsy)
I Want To Wake Up With You
Yonder
Faith
Foggy Strails



 


Reviews

NetRhythms

2009 began with an album I immediately knew would be on my best of list. 2010 ends the same way with the second release from the Swedish quartet. I’d likened their minimalist cabin folk debut to Bon Iver and Iron And Wine with a helping of Delta blues and that stands here, though you’ll also note the colours of such stated influences as Daniel Lanois, Neville Brothers, John Prine, Mahalia Jackson and Ralph Stanley.

With Rachel Eddy providing harmony to Mats Qwarfordt’s centuries-old cracked and dusty lead and Janne Peterson on harmonium, the album opens with a cover of Mississippi John Hurt’s Louis Collins, a spiritual lament for a young gunfight victim. It’s a thing of such exquisite beauty it’s hard to image how they can possibly equal let alone top it.

Effortlessly would seem to be the answer. The mood shifts through for a second cover, a haunted, rumbling, harmonica wailing near seven minute version of Skip James’ Cypress Grove with Qwarfordt making you feel that your knee bones truly are aching and your body’s cold.

The album’s third cover stays in the Mississippi Delta and Biblical frame of mind for Blind Willie Johnson’s The Soul Of Man, Kjell Gustavson’s slowly intensifying drums rumbling like tumbrel wheels on the judgement road while Christer Lyssarides picks out spooked mandolin behind the vocals.

The remaining cover keens closer to home for Amerikavisan, a spare mournful harmonica and mandola instrumental version of the song by Swedish emigrant Jan Erik Lindqwist who died, along with his son, on the boat to America in the 1800s.

Among the remaining self-penned five numbers, The Miner is another instrumental, a solo turn by Lyssarides on guitar and mandola, dedicated to the late Ludvig Larsson from the historic Bergslagen mining district and, since I can find no reference anywhere, presumably a personal import.

Qwarfordt provides the remainder; the choppy, accordion and harmonica accompanied trad-hued folk blues The Flower a cheery allegory of a butterfly dying one the valley’s prettiest flower, After Sun a wistful Prine-like slow waltzing observation of lost love with zither plucking the heartstrings, and Closer a gently rippling, six minute whispering love song with flute and karimba.

The album closes in the spiritual mood with which it opened, all four voices coming together for the a cappela Foreign Shore, stamping feet proving the beat for a gospel work song that could have been collected from the cotton plantation fields of the deep south.

I’m amazed none of the UK or US based roots labels haven’t picked this up for licensing or distribution, given the current interest in the music they play they have the potential to be the ABBA of cabin folk.

Mike Davies, NetRhythms(UK) December 2010


 

Det här är uppföljaren till 2007 års väl mottagna självbetitlade debutplatta Yonder. Den spelades in live i studion under ganska kort tid. Nu har de spenderat betydligt fler timmar i Decibelstudion för att kunna nyttja dess möjligheter och låta plattan växa fram mer stegvis. Gruppens gitarr- och mandolaspelare Christer Lyssarides har producerat. Yonder håller sig till akustiska instrument. Det är lågmält, stämningsfullt och rör sig stilmässigt gränslöst i blues-, folk- och gospellandet. Någon stilmässig enhetlig etikett går inte att sätta på plattan och det är befriande.

 

Inledande Mississippi John Hurtlåten Louis Collins griper tag i en direkt i sin vandring från avskalad andakt till röstharmonisk gospel. Skip James efterföljande suggestiva Cypress Groove flyter fram i ett luftigt sound med fjäderlätt slagverk från Kjell Gustavsson som effektfull grund. Om ni kan relatera till hur Ry Cooder lät på sina första soloplattor så har ni en aning om hur Mats egenkomponerade The Flower låter. Rotbetonad och utmärkt med andra ord, med extra plus till gästande Janne Peterssons accordion. På instrumentala The Miner framträder Christer solo på mandola. Låten är en fin, stämningsfull dedikation till Ludvig Larsson, en gång gruvarbetare i Bergslagen. Att ge sig på Blind Willy Johnsons ”kulthit” The soul of a man måste vara en av de mest vågade projekten. Sannolikt sitter originalet ingjutet i ryggmärgen på mig, för den här versionen kan jag inte riktigt ta till mig. Den enda låten med skarpa kanter på plattan. Då är efterföljande stillsamma After the sun mer tilltalande. Här har tystnaden och pauserna betydelse för låten. Någon skulle säket vilja sortera in låten i country eller singer/songwritertraditionen. Det kvittar vilket, jag kan bara konstatera att just nu är dessa sex avspända minuter plattans höjdpunkt för mig. I Amerikavisan hörs duon Mats på munspel och Christer på sin mandola. Closer gästas av Björn J:son Lindh på flöjt. Den avslutande titellåten är nyskriven gospel av Mats och framförs a capella av de fyra gruppmedlemmarna plus lite eget fotstamp som rytmiskt komp. Helt rätt avslutning.

 

Munspelaren Mats Qvarfordt är den som sköter gruppens vokala soloinsatser. Han har en personlig röst som passar låtmaterialet, men i sin iver att ge trovärdighet åt vissa av texterna och låta som en som levt det hårda livet, kan det någon gång bli lite överdrivet amerikanskt dialektgrowlande. Det är dock en anmärkning som får ses som något i marginalen för han ligger för det mesta helt rätt och helhetsmässigt är han en av gruppens stora tillgångar. Basisten Björn Lundquist och slagverkaren Kjell Gustavsson måste också lyftas fram. De bara finns där, märks när de ska och ligger lågt när det är vad låtarna behöver. Två verkliga klippor för Mats och Christer att dyka ut i det okända.

 

Det här är en platta som framkallar bilder på min näthinna. Jag kan inte låta bli att associera till och framför mig ser jag Harry Dean Stantons ökenvandring i Win Wenders filmmästerverk Paris Texas. Jag kan inte förklara varför men misstänker att det precis som i den filmscenen förmedlas känslor av ödslighet, rymd, vemod och äkthet på den här plattan. Jo, det är nog så att Yonder har lyckats med det och då har de gjort något som är riktigt bra. Foreign Shore är så nära en fullträff det går att komma.

 

Bosse Majling, Jefferson Blues Mag


LIRA GILLAR AMERICANA.

Yonder smälter samman den klassiska bluesen, old timey och svensk folkton i en personlig och djupt suggestiv form. De inleder sin nya skiva Foreign shore, Yonders andra, med sånger av Mississippi John Hurt och Skip James, den förra en songster och den senare en musiker som den romantiska bluesmyten, Lomax-linjen, erkänner som bluesman.

Men Yonder överbryggar alla sådana, mer eller mindre konstlade, gränser. Deras utryck rymmer sin egen, inre nödvändighet. Den känner inga gränser mellan en songster, Blind Willie Johnsons holy blues (skivan rymmer en utsökt tolkning av The soul of a man), Amerikavisan (som framförs instrumentalt) och egna låtar av samma förtätade intensitet.

Musiken är helt akustisk. Christer Lyssarides stränginstrument bestämmer ljudbilden, som kompletteras av harmonium, dragspel, bas, slagverk och Mats Qwarfordt stilrena old timey-röst. Att lyssna på Yonder är omtumlande, men musiken vilar också tryggt i traditionen.

MAGNUS ERIKSSON, LIRA Musikmagasin

Sveriges Radio P2/ Felicia

"…en lågmäld men intensiv platta".

Karin Kjellman


REALTID.SE
Andra plattan från Stockholmsbaserade countryfolk-kvartetten Yonder. Den står med rötterna stadigt förankrade i äldre country, folkmusik, gospel, blues, musik från bergen - och sånt. I över ett decennium har de fyra männen hållit på och lirat ihop. Något som märks i framförandet, där medlemmarna verkar kunna känna in varandras spel och allt bara flyter på naturligt. Americana-men-inte-bara har jag skrivit om Yonder tidigare, och det intrycket består och förstärks på Foreign shore. Mats Qwarfordts röst växer ytterligare på nya skivan, och bandet ska ha heder för att de vågar ta det lugnt rent tempomässigt. Yonder har pondus.

Timo Kangas


YSTADS ALLEHANDA
4 av 5
Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av "Vi sålde våra hemman" på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar. Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud. Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av "Louis Collins" (efter Mississippi John Hurt) och "Cypress Grove" (Skip James) är bara något mer högljudd. Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa "Closer", där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella. Omsjungna "foreign shore" hittas inte i något väderstreck utan blicka uppåt.
Av Bengt Eriksson


SMÅLANDSPOSTEN
Yonder kallar sin musik för Spirit 'n' blues roots music. Det är väldigt passande. Det låter ofta precis lika torrt ökendammigt som hos Calexico. Precis den ödsliga ton jag väldigt gärna vill höra i en bil genom Arizonas vidsträckta marker. Men Americanan och den lågmälda bluesen blandas med en liten dos av svensk folkton. Yonder lyckas nämligen göra något annorlunda av denna väl upptrampade folktradition. Det är så avskalat, naket och skönt flytande att jag inte ens märker när nya instrument smyger sig in i låtarna. Sångaren Mats Qwarfordt har dessutom en så personlig röst att det är omöjligt att värja sig. Och när jag lyssnar på Yonder kan jag inte låta bli att tänka på Raymond Raposas Castanets.

ANDERS TAPOLA

Betyg: 8 av 10

Yonders första album har jag inte hört, vilket gör jämförelser omöjliga, men nya Foreign Shore är absolut en intressant och tilltalande skapelse. Mats Qwarfordts sångröst hör till de där riktigt personliga som inte bara är svåra att värja sig emot, men som också gör att han kan sjunga vilken låt som helst och göra den till sin. En gåva få förunnat. Musikaliskt anser man sig blanda folk, blues, mountain music och old-time till något eget. Något eget har det också blivit, om än rätt traditionellt, men med ett mjukt, varmt och modernt sound. Huvudsaken är dock att Foreign Shore är ett så jäkla bra album. Generellt sett är musiken lugn, men aldrig i sådan utsträckning att den blir sömnig, och trots att bandet aldrig ger järnet så finns här variation, både tempo- och känslomässigt. En del låtar är väldigt vackra, en del vemodiga, en del mörka och nästan hotfulla, men tillsammans skapar de en stämning och atmosfär som i någon skön film från södra USA. Ni vet en sådan som utspelar sig bland alligatorer och ruckel till stugor där fattiga, tandlösa män sitter på altanen och lirar munspel, omgivna av dimmiga träskmarker och nedhängande trädkronor. Låtarna till Foreign Shore har man delvis hämtat från legendarer som Mississippi John Hurt, Skip James, Blind Willie Johnson och delvis skrivit själva. Oavsett vilket är det mycket välgjort, snyggt framfört och jävligt tilltalande.

Robert Ryttman


Zero Music Magazine
Betyg: 8 av 10

Yonder är en svensk kvartett, bestående av Mats Qwarfordt på sång och munspel, Christer Lyssarides, gitarr och mandolin, Björn Lundquist på bas, samt Kjell Gustafsson på slagverk. Gruppen har existerat sedan 2003 och Foreign Shore är deras andra cd-utgåva. Skivan, som släpps den 16 juni, är en lågmäld puttrande och färgrik gryta av känslofulla välplacerade toner, där man har hittat den perfekta rösten för gruppens musik i Mats Qwarfordt.

Foreign Shore är helt akustisk, smakfull och ren från effekter. Musiken känns avspänd och uppriktig och ibland till och med vacker, som i ”Closer”. På vilken låt man lånat in Björn J:son Lindh på flöjt. Musikaliskt beskriver man sin musik som Yonders egna tolkning av folkmusik, blues, old-time och mountain music, och nog får man lägga betoningen på den egna tolkningen. Det finns lite New Orleans och träskmusik över soundet samtidigt. Ett tydligt exempel på detta är andra låten ”Cypress Grove”, som är riktigt jävla bra och har lite av Dr. John över sig, eller ”The miner”. Den efterföljande ”The flower” är lite bluesigare, och till exempel titelspåret ”Foreign shore” är gospel med stämsång och fotstamp.

Sedan får väl sägas att det nog inte är vad majoriteten av Countrywoods läsare förknippar med ord som old-time och mountain music. Snarare hamnar man i så fall inom americana-facket, men det känns heller inte helt rättvist. Har man ett lite vidare musikintresse så tycker jag man ska låna ett öra till Yonder, medveten om vart det lutar för bra är det!

Georg Ryttman

Countrywood

”Cool and easy music from this Swedish quartet”.

FROOTS (UK)


"Stark acoustic soundscapes and back porch sensibilities abound on other self penned tracks such as April Snow, Faith and Foggy Straits all cut through with simmering intensity".


JHS, Properganda Mag. (UK)

 

"It’s always good to start a new year with an album you know is going to be among your best of lists in twelve months time. With a simple sleeve design to match the soothing ambience of the music, it’s a wonderful album that fully deserves the plaudits it must surely attract. The quartet are apparently due to play European and UK dates in April/May 2009; I’d suggest you sign up to their mailing list now".

 

Mike Davies, Net Rhythms (UK)

"You'd swear they lived in a backwoods mountain shack, but Younder are from Stockholm, a city fast becoming a treaure trove of down-home country acts. Yonder's gospel-infused blues sounds as solid as the hills, like Micah P Hinson backed by an acoustic Bad Seeds, with Mats Qwarfordt's vocals howling up preachers, ne'er-do-wells, lost loves & dark nights of eternal winter".

Q Mag. (UK)

"Their songs are as authentic as their performance & Yonder - the band & the album - are an unexpected treat".

Rock n Reel (UK)

"It´s a miracle of the modern age that a Stockholm quartet such as Yonder can conjure up such a convincing evocation of dust bowl Depression-era country, blues and gospel.

They make it sound so easy and natural too, with a clutch of their own songs delivered with sparse acoustic instrumentation and the frequent howl of piercing harmonica.

It works as a supremely easy listening, background album, but it has an earthiness, grit, humanity and warmth – and an exceptionally high quality of writing – that also makes it a very fine alt country record".

Niel McKay, Belfast Sunday Life(Irl)

 

CD Review - Yonder

The Art of Whisper

Turn it down is what Yonder do -music at number 1 rather than 11 on the amp - if they bother with suchthings. Yonder hail from Stockholm and play their own slanted version of traditional er, American, Delta Blues from the old days. I've had all kinds of airy phrases go through my head whilst trying to think of how to describe the music - doily was one of them - a paper disk with so many holes in it that it hardly exists as a disk - this is the sound of music distilled into the very essence of the sound and bottled, then miked up very gently to capture the result.

That result is the kindest, gentlest blues you might hear. Slow and easy, music with spaces in it, guitar, bass and vocals, drums yes - but they often seem to be playing in
the shed at the bottom of the garden. Actually Mats Qwarfordt's vocals are really strong - he has a big deep voice but even this is gentle and never really threatens to move that needle near the red line.

The songs are a mixture of spiritual/gospel and sad love songs - April Snow is just the saddest thing, expressed in an ever so slow and melancholy way, with most delightful backing from maybe a zither on top of the guitar, there is a short instrumental on just slide guitar that just feels like the player is on the verge of sleeping it is so dreamy.

In Foggy Straits we find a boat adrift and feel the depair yet in such a beautiful way that it cannot possibly hurt or harm, and there must, please be a happy ending? The music is so pure and clear it belies the foggy, dangerous waters of the song.

I don't know how Gilly(Farrie) does it, but she keeps on finding these gems out there and brings them home for me to be amazed at. So many of them seem to be from Scandanavia too - look out for these guys touring the UK in 2009 and prepare to be whispered at - gently.

Folking About
Cheshire, United Kingdom

Yonder: Self-Titled

"Blessed are the meek, for they shall inherit the earth" (Matthew 5:5)

With this biblical passage, Yonder concludes the liner notes to their self-titled debut CD on the Rootsy.nu label. Well, if they're meek, they also possess a subtle power in their music. When I received this disc, I was a bit curious. I must admit that my knowledge of the roots music scene in Sweden is somewhat limited. That's where this band is from - Sweden. As such, I really had no preconception of what I would be hearing.

I popped the CD into my car stereo on the way to my day job and it's been on steady rotation ever since. That was about a week ago. The first run through was pleasant and enjoyable, but it's one of those albums that grows on you more and more each time you listen. After a couple of days I was hooked on the potent simplicity of Yonder's acoustic creations. I now have my favorites tracks but, really, none of the eleven songs are weak enough to warrant skipping over.

Yonder starts off with a harmonica heavy rendition of the gospel traditional, "Beulah Land". This is one of the stand-out tracks on the album and serves as a prelude to a number of gospel influenced tunes that appear on the disc, including the title track (yes, the band, the album and one of the songs all share the same name).

Though the underlying gospel theme prevails throughout, the two bluesy numbers on the album just might be its strongest points. Shoring up the middle of the CD, "Single Man Blues" and "Motherload of Love" deliver back-to-back punches that certainly help propel the album along, ensuring that it's not mistaken as a run of the mill folk album.

To describe the music of Yonder should be relatively simple. It's acoustic. There's percussion and there's plenty of harmonica to go along with the various stringed instruments that the band incorporates into their sound. The harmonica most often leans heavily toward a country flavor, rather than blues, which I realized we don't hear much of any more. The arrangements themselves are deceptively simple, actually. Having said all that, this simple description doesn't quite match the sum of the parts and that's the problem with writing about music. In the end, you just need to listen to it.

In their bio, Yonder states that "the ambition was to keep it simple and leave a lot of space and silence in the music". They accomplish this beautifully. There is no unnecessary busy work to be found on Yonder. All of the elements of their arrangements come across as absolutely necessary. The nature of their creativity is such that one doesn't want to imagine the songs being played any differently than they are. They have a unique style, but it has a homey familiarity that fits comfortably like a favorite old shirt.

Aside from the positive comments on Yonder's musical vision, I would be remiss not to point out what is perhaps the most pertinent aspect of what holds this album together. Lead singer Mats Qwarfordt's somewhat quirky, but highly compelling, vocals do as much as anything to define the band's signature sound. There is gentle soulfulness to his singing that carries a conviction lacking in much of today's music. I'm not sure I would describe him as having a twang, a drawl or a combination of the two. Knowing that English is his second language, one might be inclined to assume that such an accent would seem contrived, but that's not really the case. In fact, I think the underlying presence of his Swedish accent is part of what makes his voice so interesting. Whatever the case, it works and, particularly, it works with this music.

I don't spend a lot of time reading other reviewers, but I gather that Yonder is getting high praise in Europe for this album. Once the word gets out, I have a feeling they will have no trouble in acquiring a North American audience, as well. This is the kind of quiet-without-being-boring type of roots music that some of us welcome with open arms. Personally, I wouldn't have thought to look toward Stockholm to find it, but this band's gospel tinged debut has made me into a believer.

Randy Baker, East Bank Radio, Nashville

Skönt utan jäkt med Yonder

Nu är musikhösten igång också i Oxelösund. Och fullt var det i Eventsalen av publik som ville­ höra det svenska fyramannabandet Yonder spela och sjunga folkligt amerikanskt, blues och spirituals, varav en del var eget material.

Förhoppningsvis var alla förberedda på Yonders musik och stil på scenen. För när så många andra spelar starkt var det i går tvärtom – en behaglig ljudbild och skir poesi från Christer Lyssarides gitarrer (vanlig och bottleneck) och sprött och diskantskimrande från hans tiosträngade mandola.
Och sångaren och ledaren Mats Qwarfordt hade aldrig bråttom utan berättade lugnt och lite finurligt om låtarna som skulle komma och sjöng sedan med ljus och hög röst, utan svettdroppar men med skön inlevelse och ännu skönare blues­iga böjar och dragningar på sina munspel och med trovärdigt folkligt amerikanskt uttal.
Kompet höjde heller aldrig rösten på allvar utan Björn Lundquists kontrabas hade vackert sjung i tonerna och Kjell Gustavssons slagverk var ­mycket spel, ibland mullrande­, på ­pukorna och skönt tuff­tuffande med visparna.
Lägg till tjusig stämsång med tersen över melodin och tankarna gick till Simon & Garfunkel.
Intressantast var låtarna av sådana som Blind Willie Johnson och Skip Jones, likaså sången om den mördade sonen Louis som änglarna begravde sex fot under leran. Men det mesta av Yonders eget höll nästan lika hög klass, dock inte en del alltför sött och nyförälskat.
Min egentliga invändning mot Yonder är att det faktiskt hade varit skönt att höra mer röj och ös och volym i åtminstone en låt.

Fride Jansson, Södermanlands Nyheter

 

Ordet yonder betyder ”bortom” eller ”på andra sidan”. Det är dit detta nybildade Stockholmsband strävar – långt in i evighetens oändlighet. Längtans blå blomma på omslaget vittnar om filosofiska tankar kring liv och död och ett stort allvar breder ut sina vingar över musiken som har sina rötter såväl i amerikansk folksång som i det svenska vemodet. Stundtals hörs endast ett ödsligt munspel sprida sina toner i den stilla atmosfären och får mig att tänka på gamla svenska filmer där en fattig, sliten och trött bonde långsamt släpar sig fram över åkrarna i skymningen. De nakna melodierna inbjuder till kontemplation och själsliga resor. De är traditionella men ändå skrivna direkt från hjärtat av välskolade musiker. Sista låten är psalmen Blott en dag översatt till engelska. Här känns dock begravnings-stämningen skrämmende nära. Den påtagliga påminnelsen om att vi alla ska dö känns smärtsam. När skivan tystnat lämnar den kvar en klump i min hals.

Mathilda Dahlgren, GROOVE # 4, 2007

 

Mats Qwarfordt (vocals, harmonica, harmonium en mbira). Christer Lyssarides (gitaar, mandola, chord zither en harmony vocals), Björn Lundquist (bas) en Kjell Gustavsson (percussie en harmony vocals) vormen samen het Zweedse kwartet Yonder. De folkloristische blues en mountain muziek die bij deze instrumenten past wordt erg fraai ten gehore gebracht op hun titelloze debuut CD. De vier, volgens mij, niet zo jong meer ogende gasten weten wat de woorden geaardheid en sfeer gemeen hebben. Levensgenot zonder toeters en bellen, geen mainstream hype maar gewoon doen wat je ingegeven wordt en vooral doen wat je leuk vindt. En waarachtig zo klinken ook de elf tracks die zijn samengeschoold op deze bijzondere CD. De lome sferische muziek ligt lekker in het gehoor en is niet zo vrijblijvend als ik in eerste instantie dacht. Tekstueel treffen ik diepe overpeinzingen aan die mij doen denken aan één van de vier evangeliën in het Nieuwe Testament. Oeps, nu moet ik echt oppassen wat ik opschrijf. De muziek en tekstkaders die in de tien voortreffelijk geproduceerde composities van Yonder schuilgaan zijn namelijk beperkt. Zeker als ik het heb over wat er zoals kan gebeuren met de kiene luisteraar. Qwarfordt verteld fluisterend zijn poëtische dichtwerken zoals ik die tot nog toe alleen maar kende van Jim White (Searching For The Wrong Jezus). Met het liedje Day By Day wordt de CD afgesloten. Het melodietje doet veel denken aan het de door Kees Manders (broer van Dorus) geschreven liedje Me wiegie was een stijfselkissie. Dit was het Jordaanlied waarmee Rika Jansen (Zwarte Riek) in 1956 in Nederland doorbrak. Opvallend genoeg vertaalde Andrew L. Skoog, een Zweedse immigrant afkomstig uit Minnesota, Day By Day al ergens eind 1800. Ik vraag mij nu af of Manders dit liedje zou hebben gepikt. Maar goed terugkomend op het evangelie en het Nieuwe Testament. Ik sla de inlay open en lees de volgende woorden "Blessed are the meek, for they shall inherit the earth” Dit zijn toch echt de woorden die Matteüs opgeschreven zou hebben in passage 5.5. De woorden van deze tollenaar en discipel van Christus kan dan wel door theologen in twijfel worden getrokken, maar ze reflecteren weldegelijk waar het allemaal muzikaal om draait bij dit uitgesproken gracieus overkomende Zweedse kwartet.

Jan Janssen, Real Roots Café/ Holland

 

YONDER “Yonder”

De muziek van het Zweedse kwartet Yonder laat zich nauwelijks anders omschrijven dan volstrekt tijdloos. De al zo’n tien jaar lang samen musicerende, maar pas nu debuterende heren uit Stockholm brengen op hun eersteling een even eigenzinnige als aanstekelijke hybride bestaande uit elementen uit folk, Americana, old-time, akoestische blues, Southern soul en zelfs wereldmuziek. Het resultaat is een heerlijk relaxt overkomende plaat, die zo goed als nergens doet vermoeden dat Mats Qwarfordt (leadzang, harmonica, harmonium en mbira), Christer Lyssarides (gitaren, mandola, harmony vocals), Björn Lundquist (bas) en Kjell Gustavsson (percussie, harmony vocals) uit het Hoge Noorden afkomstig zijn. Meer zelfs nog: dit klinkt gewoon op en top Amerikaans! Zo nu en dan, zoals in het verstilde, naar henzelf vernoemde “Yonder”, herinnert wat Qwarfordt en de zijnen doen heel even aan The Band. Maar daarbij betreft het dan gewoon één momentopname. Door de band genomen is dit immers vooral hoogst originele en vooral ook erg knappe Americana, waarin met enige regelmaat opvallende glansrollen zijn weggelegd voor de mondharmonica van Qwarfordt en de akoestische van Lyssarides. Très sympa!

Sonic Rendezvous, Holland

 

Månadens svensk-amerikana (5 stjärnor)

Också countrybandet Yonders debutalbum (om det nu är country dom spelar och sjunger) fortsätter att snurra i CD-spelaren. Omöjligt att sluta lyssna! Hur kan något så tystlåtet att det nästan blir ”obefintligt” innehålla så mycket, ha en så personlig form och framföras med en sådan kraft?
Psalmsång och spirituals reser över Atlanten, blues och country samspelar och sjunger med svenska folklåtar och visor. Mats Qwarfordt sjunger med ett slags melodisk ur-röst, Kjell Gustavssons trummor svänger mycket i det lilla och Björn Lundquists ståbas både spelar med och lyfter.
Allra mest fascinerande är Christer Lyssarides sätt att spela akustisk gitarr och mandola inom och utom countrytraditionen. Visst kan man höra såväl klassisk gitarr som bouzouki?

Bengt Eriksson/ Hifi & Musik

Yonder: "Yonder"
Rootsy/Border
Betyg 8 av 10

Ni vet hur det är med alla dessa ljud och oljud, i olika tonarter och med växlande grader av intensitet, frenesi och känsloladdning. De är omkring oss alltid, alltid. I vardagen, på jobbet, genom radion, TV:n, de tutande bilarna och de gnisslande tunnelbanetågen, i varuhusens högtalare och ur grannarnas oupphörligen glappande käftar. Och musiken vi lyssnar på blir alltmer komprimerad, allt mer proppad med framrusande ljud och hänsynslösa effekter. Vi tvingas allt mer leva i ett rum där det aldrig, aldrig blir så stilla att en enda tanke eller känsla får en chans att långsamt veckla ut sig. När den känslan blir som allra mest överväldigande är det skönt med en skiva som den här. Där varje ton ömt vårdas för att den ska få växa sig stark och ringa ut utan att överröstas. Där elektriciteten och alla elektroniska effekter har stängts av. Där trummisen slänger trumpinnarna och smeker trumskinnen med bara händerna. Där sångaren inte är rädd för att förlora sig bort i sensuellt utdragna toner eller en känsla han inte vill släppa. Men det är inte bara det. Stockholmsgruppen Yonder väcker också nytt liv i en musikalisk genre som med åren blivit allt mer groteskt överbefolkad. Många svenska musiker känner sig kallade att sätta sina avtryck i americana-traditionen, men få är verkligt kallade att göra det. Med rötterna i den akustiska tjugo- och trettiotalsbluesen och med en rejäl dos svensk folkton i instrumenten har Yonder på en enda dag i studion åstadkommit ett anspråkslöst, men trots det imponerande debutalbum. Mats Qwarfordt sjunger med en alldeles egen, lite pressad röst och han spelar munspel som om han härstammar från Hälsingland snarare än Memphis. Gitarristen Christer Lyssarides spelar lika lyhört och följsamt som han gjorde på de första, bästa Eric Bibb-albumen. Rytmsektionen följer när den ska följa, knuffar på när det krävs. Ljudrummet är snudd på sakralt, men känns aldrig kvalmigt. Texterna rör vid allvarligheter, men blir aldrig patetiska. Musiken låter omedelbart bekant, men etablerar snabbt en alldeles egen och väldigt vacker sfär.

Lennart Persson /Sonic Magazine nr 35/2007

Yonder: ”Yonder”
Rootsy/ Border

 

AMERICANA-MEN INTE BARA

Jag gillar verkligen Yonder. Det här debuterande Stockholmsbandet har rötterna i den nordamerikanska musikmyllan. Gammal country, folkmusik, blues, gospel…allt dagligen inandat sedan lång tid tillbaka. Låter det som i alla fall. Bandet tycks ha fått växa fram organiskt sedan den där kvällen för tio år sedan då två av herrarna träffades på en bluesklubb. Det hörs. Yonder gör KRAV-märkt musik där kvaliteten är det viktiga, inte hur billigt eller snabbt varan kan produceras. De vågar också låta tempot på låtarna vara hälsosamt eftertänksamt. Americana-men-inte-bara som någon uttryckte det för några meningar sedan. För Yonder bejakar även sina svenska rötter genom att sjunga gamla svenska folksånger och ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”- fast på engelska då. Allt smälter samman i en fullt naturlig legering. Levde Moberg i dag skulle han kunna skriva en ny bok med inspiration i musiken här. Jag gillar verkligen Yonder. De är ovan där. Samtidigt är de här nere, under fötterna på oss. Drömmar flyger likt drakar i vårbrisen. Drömmar spricker från kant till kant tills vi inte är säkra på vilket jag som egentligen syntes i spegelbilden innan illusionen upplöstes. Livet går vidare, kanske väntar något bättre bakom nästa krök? Yonder skänker hopp och förtröstan.

TIMO KANGAS, Tidningen Lira nr 3/2007

Snabb utveckling inom världsmusiken

SEDAN VÄRLDSMUSIKEN i slutet av 1980-talet blev ett begrepp och ett samlande namn för en mängd musikstilar från när och fjärran, har utvecklingen gått snabbt och kontrasterna och nyanserna har blivit rikare och mera spännande. Bara inom den kubanska musiken är spännvidden stor. Ibrahim Ferrer, legendarisk bolero-sångare från Ry Cooders 1996 initierade Buena Vista Social Club, är aktuell med albumet Mi Sueno (World Circuit/Playground), inspelat strax innan hans bortgång 2005.

Ferrers höga, mjuka stämma är oklanderlig och för suverän produktion svarar Nick Gold och Roberto Fonseca.

Inom den moderna kubanska musiken finns anledning att nämna Interactivo, en konstellation som har mera gemensamt med en grupp som Irakere än Buena Vista Social Club. Här är hoppen hisnande mellan hiphop, funk, jazz, samba och den nya timban, med poetiska och provokativa förtecken, signerade sångarna Yusa, William Vivanco och häftiga rappern och poeten Telmary Diaz.

Albumet Goza Pepillo (D M Ahora/Colectivo-BAM) med mäktig brassektion växer för varje lyssning och Interacitvo är en frisk fläkt inom Kubas alternativa musikrörelse. Telmary Dias är också aktuell med albumet A Diario (D M Ahora/Colectivo-BAM) där delar av Interactivo backar upp i en hejdlös mix av techno, house, hiphop och traditionell trova. På sin speciella "spanglish" rappar, ironiserar och kommunicerar Diaz klart djupare än de amerikanska hiphopkollegorna.

Akli D, algerisk musikpoet bosatt i Paris, imponerar med sin Kabylia-musik från en bergsregion strax öster om Alger. Hans starka poesi över traditionella rytmer, gypsy-jazz och chaabi-inslag uppmärksammas nu av Manu Chao, som producerat superba Kabyle Mental (Because/Border), ett album som förenar budskap om fred, rättvisa och kärlek med en rytmmix, där även reggae- blues- och rembektikorytmer finner sin plats. Vieux Farka Touré överraskar med sin mogna maliska ökenblues, i den bortgångne fadern Ali Farka Tourés anda.

Albumet Vieux Farka Touré (World Village/ Naxos) har dock en mjukare framtoning och spänner över ett stort stilregister med exempelvis starka reggaeinslaget Ana. Medverkar gör Ali (strax före sin död) och koravirtuosen Toumani Diabates. När det handlar om nyanser och skiftningar är svenska Yonder ett lysande exempel. På albumet Yonder (Yonder/Rootsy-Border) levererar den samspelta kvartetten Mats Qvarfordt, Christer Lyssarides, Björn Lund och Kjell Gustavsson en ytterst spännande akustisk musikresa genom amerikansk old time music, sydstatsgospel, blues och nordisk folkmusik. Redan inledningen Beulah Land med Lyssarides i Ry Cooder-form på gitarr ger föraningar om fortsättningen. En skivdebut av sällsynt slag.

KENNETH HAMMARGREN/ Värmlands Folkblad

Själfullt var namnet!

Att gruppen inte kommer från den amerikanska södern, utan är medelålders gossar från Stockholms söder har nog inte bara överraskat mig. Det här bandet hade nog både Nick Lowe och Ry Cooder velat lira med. Torbjörn Öberg/ riff.se

Musik som passar i regn

Publicerad: 09/07/2007
Kulturnyheter
Christian Pleijel rapporterar från helgens visfestival på Kumlinge:
Jag far från Kökar med Tom Eriksson och Elin Thomasson, förbi Kyrkogårdsö och Husö, rakt norrut förbi Pjukansören, vi rundar Stumskär och så mellan Stora och Lilla Gloskär in till Snäckö.
Det regnar och blåser 10 meter nordlig vind.

Den sista biten fram till Västra Bergen är trolsk. Vägen kantas av blåklockor, brudblomster, smultron och nattviol. Festivalplatsen ligger mycket vackert på en klippa. Men det regnar. Man ser nätt och jämt till Seglinge på andra sidan Ådöhålet. Det svenska bandet Yonder håller på att repetera sin personliga blandning av akustisk countryblues, sydstatsgospel och old time. Det är l-å-n-g-s-a-m, sorgsen musik. Fyra man med basfiol, trummor, gitarr, sång och munspel.
– Dom passar bra i regn, säger Elin.
Hon har helt rätt.
Visst är det konstigt att man blir glad av att lyssna på ledsen musik? Att man kan bli lycklig av att lyssna på något sorgset? Musiken rör om i din inre väderlek, får dig sakta att må bra. Trots regnet.

Folk samlas. Kumlingebor, seglingebor, turister, skärgårdsbor som kommer med de extra båtar som projekt ”Kultur i skärgården” har satt in från Hummelvik, Överö, Långnäs och Kökar. Festivalens tredje dag börjar, med mellan ett och tvåtusen personer (!).
Yonder är dagens andra band. När de börjar sjunga långsamhetens lov slutar det regna. De sjunger om kärlek (I Wanna Wake Up With You) och om att vara ungkarl (Single Man Blues). När de sjunger om tillit (Faith) spricker himlen upp. Både inombords och utombords blir allting bättre ju längre de spelar. Vemodet spricker upp i lycka. Efter 45 minuter, ett extranummer och långa applåder är både det yttre och inre vädret på topp. Himlen är blå, solen skiner och festivalen fortsätter sedan med härliga Sås&Kopp, TBE, Anna-Lotta Larsson med flera.

Mitt råd till alla som organiserar festivaler: gör som Torbjörn Engman, boka in Yonder! Du hittar dem på http://www.nyan.ax/kultur_noje/www.rootsy.nu. De är ett underbart band. Det gör inget om det regnar, och de verkar ha tumme med vädret.

Christian Pleijel/Nya Ålands Tidning


Yonder(Rootsy/Border)

Jeesus, så bra! Stillsam och tät americana-stämning korsas med svensk vemodstradition i ett snudd på sakralt ljudrum. Låter bekant, men etablerar snabbt en alldeles egen och väldigt vacker sfär. Det var länge sedan jag hörde ett så imponerande svenskt debutalbum. Missa inte deras skivsläppespelningar på Pet Sounds Bar i Stockholm den 24 april och på St Gertrud i Malmö två dagar senare.

Lennart Persson

Yonder (Rootsy.nu)

Jag vet inte varför det varit så svårt att recensera den här skivan. Kanske för att den är så enkel, allting är så ursprungligt och tydligt. Eller för att den är så mångfacetterad och komplicerad. Låt mig bara konstatera att det är bland det bästa jag hört i den här genren och att det är mer eller mindre omöjligt att höra att det är fyra medelålders stockolmssnubbar som sjunger och spelar.

Jag är övertygad om att Ry Cooder skulle älska den här skivan där hålen, mellanrummen, tystnaderna är minst lika viktiga som de försiktigt plockande instrumenten, den blanknötta stämsången, Mats Quarfordts isigt rakknivsvassa munspel och vresiga urbergsröst. När man hör Yonder inser man plötsligt att psalmkompositören Lina Sandell och Mississippi John Hurt är nästkusiner, att Malung ligger i Mississippi. Folkvisor, fiollåtar på munspel, blues och spirituals ligger tätt sammanpressade, stöttade av Björn Lundquists ståbas och Kjell Gustavssons mjukt svängande trummor och Christer Lyssarides gitarr, banjo och mandolin ritar linjer som guldådror i berget.

Och märkligast av allt – lika jordnära som musiken är, lika andlig är den. När jag såg Yonder live på stökiga Pet Sounds bar i Stockholm kunde man hört den legendariska knapphålen falla.
Hade Yonder kommit från amerikanska Södern hade de varit bandet alla snackar om just nu. So start talkin´ !!!

/Christer Olsson

Nerikes Allehanda

Ännu en gång överraskar Skåne med att presentera ett band, en sångare och några låtskrivare som omöjligt låter svenska. Bluesen de spelar är akustisk, lågmäld och ofta långsam. Men passionerad, mänskligt personlig och otroligt innerlig i varje detalj. Inte minst tack vare sångaren Mats Qwarfordts oerhört autentiska röst som klingar mer amerikansk söder än Skåne. I vissa stunder är Yonders musik kanske lite för traditionellt i min smak men kvartetten är en udda nykomling i svenskt musikliv. 

/HÅKAN PETTERSSON

Vacker lågmäld blues Akustisk blues i den lågmälda skolan tillhandahåller albumdebuterande Yonder på ett fullgott vis. Det låter både amerikanskt och svenskt och även om det ibland ligger på gränsen till något lite för traditionellt vill jag rekommendera denna kvartett varmt.
Mats Qwarfordt har en personlig och vacker röst som fungerar bra med de välskrivna texterna behandlandes livet här och livet efter döden.

Utan att på något sätt förringa de egna kompositionerna gillar jag Day By Day allra mest. En översättning av Lina Sandells Blott En Dag som gjordes av den svenska Amerikaimmigranten Andrew L Skoog på det sena 1800-talet i Minnesota.

ROGER BENGTSSON/Musiklivet.com
Publicerad den 4 maj 2007 06:48

Yonder/Rootsy

Måste erkänna att jag inte alltid delar somliga Rootsy-medarbetares hänförelse inför svensk alt- och rotcountry. Men svenska countrybandet Yonder (ja, kanske, kanske inte är det country dom sjunger och spelar) snurrar och snurrar i CD-spelaren. Kan inte sluta lyssna! Att något som är så tystlåtet att det nästan blir »obefintligt« kan innehålla och uttrycka så mycket, ha en så personlig form och framröras med en sådan kraft. Inte minst är det högst fascinerande att höra Christer Lyssarides spela akustisk gitarr och mandola både inom och utom countrytraditionen. Bengt Eriksson/Rootsy.nu Oskarshamns-Tidningen COUNTRY Det här är smått underbart, faktiskt. Yonder är från Stockholm, men de kunde lika gärna ha varit eftertänksamma bergsmän från Rocky Mountains. Mats Qwarfordt, Christer Lyssarides, Björn Lundquist och Kjell Gustavsson är så lågmälda att de knappt hörs, men om du tar ett djupt andetag och tillåter dig att lyssna ordentligt genomströmmas du av ytterst själfull musik som baseras på akustisk country, svensk visa och existentiell blues. Ett mycket intressant och andlöst album som jag tagit till mitt hjärta, och idéen med att göra en bluegrassversion av psalmen Blott en dag (Day by day) är genial. Om du älskar musik med stort hjärta och liten kommersiell ambition - leta inte längre. Slå dig bara ned i favoritfåtöljen eller lägg dig
i soffan, slut ögonen och njut - ett ögonblick i sänder.
Lyssna också på: Kris Kristofferson - This old road, Alison Krauss - Lonely runs both ways.

Peter Lejon/ Barometern Dala-Demokraten

Yonder (Rootsy/Border) Blues
Stockholmsbandet Yonder har ingen brådska. Debutalbumet släpps efter fyra år och musiken går också i sakta mak. Den är så lågmäld att den nästan går att ta på.
Kombinationen av svensk tradition och amerikansk blues och gospel blir med Mats Qvarfordts röst och den akustiska sättningen nånting att verkliga spänna öronen till. för exempelvis rader som "Yonder - where we can´t see/will we be free? After this - will we be missed?
Köp plattan om du vill ha skön godnattmusik.

/HANS BLOOM

Yonder
Rootsy/Border
Oj, vilken debut! Det är inga dunungar som döljer sig bakom bandnamnet Yonder, utan fyra rutinerade musiker från Stockholm . Men de slår sig inte fram, de smyger sig på – med lågmäld, innerlig och kärleksfull musik som går till hjärtat. Blues, gospel, folk, de placerar sig i den old time-genre som artister som Gillian Welch och filmer som O Brother… skapat revival för. Och de smyger in där, bland de riktigt stora. Magnus Sundell/ Trots Allt Musiklandet.se Tro, hopp och rofylld musik Det är svårt att göra musik om sökande och tro. Lika svårt som att skriva texter och musik om politik. Det blir lätt fel. Plakatviftande om det handlar om politik, svavelosande och sakralt om det handlar om sökande och tro. Svenska kvartetten Yonder har lyckats med det senare. Debutskivan, som spelats in nästan fyra år efter det att gruppen bildats bjuder in till en stunds stillsam eftertanke. För det är just stillsamhet det handlar om här. Akustiska instrument, ståbas, munspel och sång, bildar fundament till musiken och berättelserna. Texterna behandlar livet och döden, och däremellan människans sökande. Yonders musik är ett ovanligt mycket lyckat möte mellan den amerikanska bluesen, folkmusiken och gospeltraditionen och den svenska folkmusiken. Det låter levande, som en avspänd konsert i en liten lokal. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på Ry Cooders senare plattor då och då. Inte minst när jag för första gången lyssnar till calypsosvängiga I want to wake up with you. Stockholmkvintetten Mats Qwarfordt, Christer Lyssarides, Björn Lund och Kjell Gustavsson har skapat en avspänd atmosfär, en tät mystik trots all enkelhet. Yonder lutar sig bekvämt emot traditionen, både den svenska och den amerikanska.

Jörgen Boman 2007-05-19